En sann berättelse
”Det låg alltså inte helt åt slumpen”, tänkte hasselnöten fridfullt för sig själv, då han först fick syn på den marinerade återvinningsstationen. Det var alltså en helt vanlig torsdagseftermiddag som de först möttes. Hasselnöten, som i sitt kvarter blivit mer eller mindre känd som ”Herr Hazzschellnööth” frågade återvinningsstationen Emil om han hade lust att hänga med hem till honom på en nattmacka framemot kvällen. Emil blev glad över förfrågan men var tyvärr tvungen att tacka nej till det gyllene förslaget, eftersom hasselnöten varken hade smör, ost eller en brödröst hemma för tillfället. Herr Hazzschellnööth blev väldigt, väldigt besviken och gick med, med tunga, tunga steg hem, hem.
Väl hemma slog han upp ordet ”julförkläde” på Wikipedia och fann till sin förvåning en bedårande liten artikel. Han läste den om och om igen, log lite för sig själv medan han tänkte på julen.
Då han läst artikeln för 9:e gången blev han lite arg och slängde cos-cos på datorskärmen. Man får ju ha lite medlidande och förståelse att datorskärmen gick upp i varv och självmant började ladda ned virus till hårddisken. Förgäves försökte Herr Hazzschellnööth hindra denna handling, som endast kan liknas vid en självmordbombares absurda terroristattentat, men det var för sent.
Den ensamma hasselnöten hade nu förutom smör, ost och en brödrost inte heller längre en fungerande dator. Han bröt ihop över köksbänken.
Kapitel 2 – Slutet
Det här är långt ifrån slutet. HAHAHAHAHA!!! Skulle bara skoja till det lite.
– ”Biobiljetter!”
Herr Hazzschellnööth vaknade upp med ett ryck. Han tittade ut genom sitt fönster som hade stått på glänt hela natten. Till sin förvåning ser han där en kortväxt och knubbig liten medelålderskvinna med en lång och sliten gammal klänning vifta med tre färskpressade biobiljetter.
- ”Biobiljetter!”, skriker hon på nytt med en gäll röst.
- ”Copywrite the copyright”, mumlade hasselnöten för sig själv.
Han öppnade fönstret, stack ut huvudet och kände en svag, ljummen vindputs mot sitt vänstra öra. Allt var perfekt. Han hörde hur syrsorna spelade fridfulla trioler, morgondaggen på gräset och blommorna gnistrade, snön täckte vackert den gamla risiga asfaltvägen. Han öppnade ögonen och såg den ljuvliga solen som just rest sig från sin dagliga gömma. Stjärnorna glittrade som underbara juveler på det kolsvarta taket.
– ”Biobiljetter!”, joddlade nu den lilla tanten, samtidigt som hon sparkade till de nyuppväxta tulpanerna i grannens rabatt.
Hasselnöten harklade sig, tog sin ena hand med den andra och lade den förstnämnda på sitt huvud. Han funderade hysteriskt på om han skulle försöka få tag på den marinerade återvinningsstationen Emil till lunch. Han tittade ut genom fönstret igen och ja, där stod fortfarande den lilla tanten smått skuttande.
- ”Vill tant följa med mig och en kompis på babysim över lunch?”, frågade Herr Hazzschellnööth.
- Ja, gärna!, skränade kvinnan förtjust, varefter hon sprang iväg.
Herr Hazzschellnööth blev oerhört förundrad över hennes agerande, men tänkte att hon kanske hade viktigare ärenden för sig så här dags.
Han satte på en kopp kaffe och en kopp te och satte sig sedan vid det nylackade köksbordet. Som i extas satt han där och bara glodde rätt in i den fula gamla väggen med dem ännu fulare tapeterna. Han väcktes upp ur sitt dagdrömmande. Kaffet var klart. Han tog fram sin favoritmugg ur skåpet, den med ett Astrid Lindgrenmotiv och hällde varsamt upp det varma kaffet. Han luktade på den rykande drycken.
”Ah! Ingenting i världen slår nykokt kaffe från Venezuela.”, tänkte han högt.
Han hällde ut kaffet i vasken och gick för att kolla i kylen efter något som kunde bidra till en god frukost. Kandidaterna blev en citron och en burk tomatpuré som gått ut för månader sedan.
- ”Om man kanske skulle gå ner till ICA och köpa ett strutsägg!”, tänkte han att han skrek, men kom på att det inte fanns några pengar kvar.
Hans ekonomi var inte den bästa för tillfället. Allt han hade inför vintern var fyra brödlimpor och en torsk. Arbete hade han sökt ett flertal gånger men blivit nekad på grund av hans rynkiga haka. Inte hade hans loppmarknad heller gett honom en enda slant eftersom han stod och sålde sina ägor gratis. Skatterna var motsatsen till skonsamma så här års. Livet var tufft för en vanlig byggarbetare som honom.
Efter ett par minuters frustration och ångestfyllda krystningar bestämde sig Herr Hazzschellnööth i alla fall för att gå ner till ICA.
När kom dit såg han självaste Emil stå och plocka i deospray-hyllan.
- ”Tjäääääna!”
Emil vände sig omtänksamt om och fick till sin förvåning syn på hasselnöten.
- ”Hej! Vad gör du här? Det var ett tag sen alltså”, fnös Emil samtidigt som hela hans ansikte sken upp.
- ”Jag ska storhandla såklart”, meddelade hasselnöten.
- ”Aha. Själv ska man bara köpa lite schampo”, underrättade Emil Herr Hazzschellnööth.
De bestämde demokratiskt tillsammans att de skulle höras senare på dagen.
Kapitel 3 – Senare på dagen
Bara en halvtimme kvar. Herr Hazzschellnööth var ivrig och väldigt otålig.
Efter fyra voteringar hade alltså han och återvinningsstationen kommit överens om att ses senare på dagen. De var som gjorda för varandra. Eftersom de inte var ett dugg lika kunde de täcka upp för varandra. Den enes styrka var den andres svaghet, tillsammans var de kompletta och osårbara.
Herr Hazzschellnööth var en väldigt munter och högljudd typ tillskillnad från Emil som ofta var glad och hade lite svårt för att vara tyst.
Anledningen till att hasselnöten var så spänd var för att återvinningsstationen berättat att han gjort en plastikoperation till en återfinningsstation. Skulle nu den vackra, underbara och vackra Emil vara ännu sötare?
Klockan var 15:35 (Liberiansk tid) och Herr Hazzschellnööth stod strax intill parkens enda ända. Han hade stått och väntat i 6 minuter då han plötsligt hade synförmågan att se Emil komma gående emot honom. Nog syntes det att han fått en plastikoperation. Den före detta återvinningsstationen hade blivit den mest bisarra återfinningsstation som hasselnöten någonsin skådat. Hasselnöten lade bena på ryggen och sprang sedan snabbt därifrån med ett djurliknande bröl.
Emil stod ängsligt kvar och undrade varför Herr Hazzschellnööth hade rusat iväg som han gjorde. Han grubblade ett tag och kom på att det inte var lönt att grubbla mer. Han gick hem.
När Herr Hazzschellnööth kom hem kastade han av sig kläderna och lade sig gråtande i sin soffa. Han hade aldrig känt en sorg som denna. Det här var en känsla i livet han alltid kommer att glömma. En tår rann stilla ned längs hans nyrakade panna. Varför hade den marinerade Emil gjort så här emot honom? Han var totalt bestört och somnade gråtandes i soffan till ljudet av teet som nu hade kokat klart.
Nästa morgon vaknade han upp ur sin säng och kände en tyngd över sitt hjärta. Tyngden var inte vad som helst utan en femkiloshantel. Hasselnöten lade den vid sidan av sängen och hoppade med ett glädjesprång ur sin bädd.
Vad hade nu fått honom att bli så lycklig sen igår? Svaret skulle egentligen ha stått i stycket ovan, men glömdes bort. Så vi hoppar över det och går istället vidare i vår resa tillsammans med den monterade hasselnöten Herr Hazzschellnööth och hans kompanjon Emil.
Kapitel 4 – En omtumlande förändring
Emil, som numera blivit en återfinningsstation, hade kontaktat hasselnöten via MSN igår och de pratade om allt mellan himmel, jord och mark.
Herr Hazzschellnööth skulle ge Emil en ny chans.
- ”Kapitel 3 slutar väldigt konstigt”, påstod Emil.
Herr Hazzschellnööth och marinerade Emil hade som tidigare nämnt börjat prata med varandra igen och satt nu på ett fik inne i stan och diskuterade böcker.
- ”Ja, men det är ju spännande. Man får ju själv försöka lista ut vad som hände där”, svarade vår hjälte Herr Hazzschellnööth.
Servitrisen kommer fram och frågar vad de vill beställa
- ”Två glas vatten, tack. Och gärna några av era Dagens Ostron”
- ”Två glas vatten och några av Dagens Ostron?”, frågar servitrisen
- ”Ja, två glas vatten och några av Dagens Ostron”, upprepar Emil
- ”Två glas med vatten och en skål med Dagens Ostron kommer strax”, säger servitrisen samtidigt som hon plockar in menyerna.
- ”Får det vara något mer?”
- ”Nej, tack. Två glas vatten och några av era Dagens Ostron blir bra.” uttrycker Emil innan servitrisen går iväg med beställning på två glas vatten och några Dagens Ostron.
- ”Vad var det du ville tala med mig om?”, undrade Herr Hazzschellnööth med en nynorsk dialekt.
- ”Jo, det är så att jag har omaka par strumpor hemma. Så jag undrade om jag kunde få låna en av dig.”, svarade Emil som i samma stund blev rosenröd i ansiktet av blyghet.
- ”Det är klart du får. Det är ju bara att säga till om du behöver något, vet du väl”, tjuter hasselnöten och flyger därefter kvickt iväg.
- ”Vad skulle du säga om jag frågade dig om jag fick fråga dig om du ville åka på semester med mig om en vecka?” frågade Herr Hazzschellnööth
- ”Jag skulle bli överlycklig och steppa hänsynslöst”, svarade Emil.
- ”Vart skulle vi åka då hade du tänkt dig?
- ”Jag har alltid drömt om att besöka Alvik. De vita badstränder, klyftpotatisar och den ständigt skinande solen är väldigt lockande”, berättade Herr Hazzschellnööth.
De båda nickade och var kolossalt överens om detta. De korsade den dieselvänliga gatan och gick in på traktens hetaste bar. Det var varmt där inne, så de sätter sig ner och beställer två glas vatten var innan de sedan kollar ut på det överbelysta dansgolvet.
Från ingenstans kommer helt plötsligt en ”snel hest” fram till dem och frågar efter påsken. De börjar sjunga om livet i allmänhet och det visar sig att den snela hesten är en riktigt snäll typ. Han heter Rutger Brynolfsson och jobbar som konsultmäklare i Lappland.
- ”Skaffa tandställning!” sitter nu de tre grabbarna och skriker åt alla de ser gå förbi. En ung pojke blir ilsken och slänger en bit nytuggat kludd på dem. Rutger går då fram till honom och slaskar till honom på armen med en vintertrend. Pojken springer tårögt iväg.
- ”Jo, fan. Världen var bättre förr. Man skulle ta sig ut på havet och nysa på världen”, muttrade Rutger på katalanska.
- ”Men följ med oss då, om du vill?”, föreslog Herr Hazzschellnööth
- ”Vi är faktiskt precis på väg mot Alvik”, fyllde Emil smetigt i.
Rutger hade bestämt sig för att slå följe med dem innan Herr Hazzschellnööth ens hade hunnit ställa den brutala frågan. Så nu var de alltså tre stycken. Tre grabbar på väg mot Alvik.
Kapitel 5 – Undflyende senap
Herr Hazzschellnööth, Emil och Rutger påbörjade nu sin lilla tur, som i sin tur ofta gjorde exotiska resor. Som tur var fanns den i vilket fall som helst där nu så att våra vänner kan fortsätta sin färd.
Färdens packning bestod av sjutton böjda och knapriga kapsyler, en billig tratt samt sju fiskespön i alla regnbågens färger, utifall att det skulle bli kallt.
Kallt hade det ju faktiskt börjat bli nu om dagarna. Hösten brann snart för fullt och då man gick där i skogsdungen var det som att gå igenom en flammigt gul tunnel.
De tre gossebarnen beundrade det vackra konstverket med stora öron.
- ”Tänk att vara ett löv alltså. Vad tråkigt”, sade Rutger samtidigt som han beskådade ett löv sakta falla emot markens area.
- ”Ja, man bara hänger där och ramlar efter bara ett litet tag ned och blir till jord”, instämde Emil.
- ”Jag menar att löv inte kan dricka pappersmassa efter en heldag på de vackra fjälltopparna”, röt Rutger chokladigt till.
Stämningen blev nu lite dålig så Herr Hazzschellnööth kände att han behövde styra upp situationen.
- ”Spis och mantel. Manet och sputnik. En dvärglik krans”, nämnde han som ett desperat försök att få sina kompisar på belåtet humör igen. Det fungerade.
Hursomhelst så stötte de på en (kristen) fransyska vid namn Amedee lite längre fram. Hon kom precis från mjödlabbet där de sorterade fikon efter frisyrvolym. Hon beskrev för dem att det inte skulle anordnas en fest nere i byn och erbjöd dem att följa med.
- ”Finns det tjejer där?” frågade Herr Hazzschellnööth med blodig smak i munnen.
- ”¡Sí! Muchas chicas”, besvarade Amedee i samma ögonblick som hon log så att man såg hela hennes snusfyllda käft.
Historien började spåra ur nu.
Kapitel 6 – Homonymernas återkomst
Grabbarna stod och sov i sina sängar efter gårdagens fest. Det hade i högsta grad varit ett galet kalas. Varje individ hade haft ett eget litet könsliv. Spel och vadslagningar hade ägt yta lite här och var. Var då? Vems var var vart sa du?
Vid ett tillfälle under kvällen blev även den marinerade Emil indragen i spelens magiska värld.
- ”Jag slår vad om att din vad inte kan vada i vattenpölen där”, mumsade en kraftigt byggd ekorre till Emil, samtidigt som han pekade på en liten vattensamling som var formad som en vattenpöl.
Emil satsade inte emot utan gick istället hem.
Han kom in och satte sig genast med en flaska Baileys i foten och bläddrade igenom en gammal debattidning.
- ”Dagens ungdomar och särskrivningar börjar alltmer gå hand i hand. Man försöker lära de små sakerna att låta bli mellanslagstangenten, men fan att de ändå ska ge sig på den. Detmesteffektivavorekanskeattbörjaskrivasåhärförattfådemattfatta! Men för att inte tala om deras envisa sätt att ständigt missbruka de stackars små smilies som finns på communitysiterna…”, läste Emil tyst för sig själv innan han smällde ihop boken med en smäll och sedan tryckte ned den i askfatet. Det var då han såg det.
Aldrigdrig hadehade det slaaagitit honomom förutut att deet hanan nu stirradestirr på kunde vara sant. Sant. Som en liten oskuldsfull och totalt fläckfri före Kristus låg den där helt stilla. Han tog orörligt upp den ur askfatet och la den varsamt i sin hand innan han nös. Rosarter, subtropiska ukrainskor och Rättviks kommun var ingenting alls jämfört med den/det här. Den vackraste polysemi han någonsin hade fågelskådat. Emil blev helt varm i magen, så han tog bort värmedynan. Han log, men kände sig glad eftersom detta var något inte många får uppleva under sin livstid. Polysemin var slät och mjuk med en lätt antydan till lila yta. Han bestämde sig för att ringa Herr Hazzschellnööth för att berätta vad han funnit.
- ”Möt mig vid tågspärrarna så lyssnar jag. Jag måste nämligen hinna till en liten sak.” förklarade Herr Hazzschellnööth.
Emil borstade snabbt tänderna innan han sprang ut för att träffa sin gode vän.
- ”Nu går tåget, metonyminörd!” ropade Herr Hazzschellnööth till Emil som hade halkat efter.
- ”Fäll krokben för det då”, sa Emil och brast ut i ett obehärskat skratt.
- ”Du vet mycket väl att jag menar att tåget lämnar perrongen nu” svarade Herr Hazzschellnööth.
- ”Både frun och perrongen!?” tjöt den marinerade Emil och trodde han var jätterolig.
Herr Hazzschellnööth blängde surt på sin vän.
- ”Tåget kör nu iväg från tågstationen. Skynda” halvskrek han av irritation.
- ”Det är väl ändå föraren som kör?”, smilade Emil.
Emil fick en smäll så han stöp och high-fivade den hårda asfaltvägen med sitt charmfulla ansikte. Han reste sig upp och sträckte fram sin öppna hand med polysemin. Herr Hazzschellnööth bara stod där och glodde med hakan till knäna.
- ”Jag hittade den hemma hos mig. Jag har aldrig sett den förr men den bara låg där.” förklarade Emil.
- ”Det var rackarns i mig en sällsam syn.” Var allt hasselnöten kunde få fram.
- ”Jag vill ju inte skryta, men jag tror den har bott i mitt hem ett ganska bra tag faktiskt.” mallade sig Emil.
- ”Jag vill ju inte heller skryta, men jag skryter faktiskt ofta om att jag skryter mycket.”
Emil höjde sitt högra ögonbryn och undrade vad Herr Hazzschellnööth menade eftersom detta nästan lät konstigare än Johannes’ första brev 3:18 (”Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning”).
- ”Den där Johannes är jag i ett nötskal” sa hasselnöten.
Emil log förundrat och svimmade.
- ”Emiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiil!”, skrek Herr Hazzschellnööth indraget med en omanligt hög stämma.
Emil vaknade med två ryck och reste sig snabbt åtsidan. Han tittade sig snorklande omkring.
- ”Vi skulle ju till Alvik. Benmuskel hände med de planerna?” Frågade den monterade hasselnöten.
- ”Synonymjävel! Det är slut med sådant drömmande. Vi får börja leva i verkligheten du och jag, Herr Hazzschellnööth” replikerade Emil.
Med dessa ord dog Herr Hazzschellnööth en aning på insidan.
Efter kompakta diskussioner och söta argument hade Herr Hazzschellnööth lyckats övertala den marinerade återfinningsstationen Emil att de skulle hålla igång färden mot drömmarnas land – Alvik.
Från Stockholm hade de redan haft framgången att ta sig till Göteborg, Malmö och var nu på väg mot Gotland. Det var alltså inte långt kvar.
- ”Herr Hazzschellnööth, innan vi kommer till Gotland så finns det något jag måste beskriva för dig”
- ”Ja, vadå?” sa hasselnöten och viftade på svansen.
- ”Jo, det är nämligen så att jag har ett förflutet på Gotland. Då jag var tio år gammal var jag reserv i getmjölkningslandslaget, vilket förmodligen än i dag kommer dra väldigt mycket uppmärksamhet från alla hippies”
- ”Då är det bäst att vi håller oss borta därifrån. Bara närheten av pacifismen är ju vidrig. Vi får helt enkelt ta en omväg” muttrade Herr Hazzschellnööth och gjorde en spottbubbla med munnen.
Natten lade sig över våra vänner och de bestämde sig för att slå läger. De satte upp sina tält som till 100 % var gjorda av myskoxar, bomull och salt. Precis när de lagt sig ned och slutit sina ögon fick Emil en skvätt saliromani, men det gjorde inget eftersom han redan hade somnat.
